Måndag

och imorgon är det tisdag, vilket innebär att jag och Cicki ska redovisa den sista uppgiften för kursen vårdpedagogik samt ska vi visa våran braiga poster som vi gjort med en hel del hjärnverksamhet från Cicki medan jag har funderat mer på redovisningens form och struktur. Så det ska gå bra det här helt enkelt.
Om 12 timmar håller jag på att göra mig i ordning för tåget som går från Gävle 05.30 imorn, det känns lite segt men med en viss tur kanske det blir sista gången för det här året iaf. Sen efter imorgon ska jag börja plugga till omtentan nästa lördag, så att den förhoppningsvis går vägen.


Tänk vad mycket det kan göra att prata med en som lyssnar, förstår och vet vad man pratar om och känner.
Det är inte jag som är helt knäpp hela tiden utan det har sina orsaker till varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer och det var så skönt att någon satte orden på det och sa att det är naturligt med dessa reaktioner. Då behöver jag inte analysera och grubbla sönder mig själv för att försöka komma på vad som är fel med mig. Det handlar mycket om att man har med sig saker i sitt bagage som hänger med en och man bär runt på. Det är inget som man kan arbeta bort helt och hållet, för känslorna och minnena för detta kommer alltid att finnas där.. MEN man kan lära sig att bearbeta sina känslor och kanske i viss mån även kontrollera sina reaktioner när man förstår och inser själv varför man reagerar som man gör. Att kunna prata om sånt här gör det mycket lättare och visst gör det mycket att prata med en nära vän också för de finns där och lyssnar och stöttar samtidigt som man pratar med någon som har varit med om sånt här förrut och även ha utbildning/kunskaper om det här gör så himla mycket. En som kan reflektera dessa tankar och känslor. Det var en klump som lossnade från min mage tack vare ett telefonsamtal på 20minuter.



Att prata med varandra när man lever ihop gör att allting kommer fungera även i bra och dåliga tider, kan man prata med varandra om allting så vinner man så mycket tillbaka i längden.
Jag tycker vi gör ett rätt bra jobb älskling, vi lär oss med tiden som går och tillsammans blir vi starkare.
Jag tror jag har världens starkaste pojkvän, jag förstår inte hur han klarar av och orkar allt. Han är en stjärna, han är en ängel, kanske är han min livsvän som kommer hjälpa mig genom livet. Han lyssnar faktiskt väldigt bra på det jag säger och känner, både om nu och då. Han försöker att förstå och han gör allt för att hjälpa. Jag hoppas jag iallafall kan finnas för han som han finns för mig till hälften av allt han gör för mig och för oss... även fast dessa graviditetshormoner håller på att ta livet av mig och utsätter vårat förhållande för en stor prövning vissa dagar och stunder. Det kommer stabiliseras, för såhär har jag aldrig varit.. visst att jag haft dåligt tålamod och temperament förrut, men nu... det är som en bomb utan tickande stubin som inte ger någon förvarning om när den ska explodera. Det här mina vänner hoppas jag att vi kommer att kunna ha roligt åt i framtiden.... Kanske vågar inte Lars leva med en gravid Sandra igen. Haha, fast tänk så mycket han lär sig om en kvinna och dess graviditet samtidigt som han ska försöka vänja sig vid tanken på att det är hans "skrutt" därinne. Ja jag kan inte säga det på något annat sätt, du är jättestark och underbar. Älskar dig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0