Några ord, några meningar, några rader

Vi åkte tillbaka till förlossningen igen efter lunch när vi samlat oss själva litegrann och även tankarna.. Klockan 12 var vi där och vid ett tiden började jävulskapet till igångsättning med ballong, det är rättare sagt en kateter dom ska sätta in innanför livmoderetappen och sen fyller de den så att diametern blir 3-4cm och när den trillat ut så är man öppen dessa centimeter. Läkare nr 1 lyckades inte med sina två försök och jag tyckte det var riktigt obehagligt och ont gjorde det när de så gott som bände upp en därnere med instrument som såg ut från mitt håll som konsoller i metall samtidigt som de kom åt å nöp mig inne där, aj. De kallade in överläkaren och han var inte snäll i händerna han inte, men det är tydligen nödvändigt för att lyckas det fick jag känna redan när de skulle in å känna hur öppen jag var å hur mogen livmoderetappen var, fyfan... Så han tog i å på nå sätt fick han fast den där ballongen på rätt ställe samtidigt som jag fortsatte kvida och blev mer å mer rädd..
Den ballongen satt inne i 1½ timme ca sen var det dags för de att ha hål på fosterhinnorna så vattnet skulle gå och det gick jättebra med Lars hjälp att ha knogen under rumpan så det blev en bättre vinkel för de att komma åt eftersom jag själv hade en PVK i handen å inte kunde ligga på den.. Efter att vattnet gick så avvaktade de en stund för att se om min kropp satte fart på värkarbetet själv men det var lite klent med det och de ville påskynda det hela lite till så de satte in värkstimulerande dropp som var en blandning av nå hormon + glucoslösning.. Med detta dropp satte det igång rätt snart och de ökade hastigheten ytterligare och mer å mer värkar kom, tillslut blev det för täta värkar än vad man får ha, alltså mer än 6värkar på 10minuter och det var inte lattjolajban för man fick inte vila mycket där, knappt nått alls så de sänkte den och då blev det bättre. Under den här tiden stod jag upp med hjälp av ett gåbord som man kan luta/hänga sig på å detta hjälpte även till på traven att få ner den lilla tösen ytterligare.. Lars var ett jättestort stöd och masserade och grejjade allt för min skull...
Jag började även få lustgas samtidigt som jag hade frågat efter epiduralbedövning men var inte riktigt säker på om jag ville ha den så de gjorde i ordning den utifall att men det behövdes inte när jag fick smak för lustgasen ;) nä men det räckte kändes det som.
Barnmorskan frågade om jag ville lägga mig ner och vila eftersom jag hade stått upp så länge och varit duktig tyckte hon så då blev det att ligga på sidan med ena benet vilandes på ett benstöd å inandas lustgas när man kände att värken började komma.. Jag kände detta samtidigt som man såg på maskinen att mätningen för sammandragningarna i magen ökade och då var det dags för en ny värk. När den lilla hade kommit så pass långt ner i bäcken att hon kom åt kräkreflexpunkten man har därnere så sa jag till Lars att nu mår jag illa, jag tror jag kommer spy... Och han blev lite paff för vi hade inte blivit förberedda på detta illamående så inget hade vi till hjälp just då.. Så han sa bara "väntaaa" och kollade panikslagen runt omkring, men det tog inte många sekunder innan middagen som jag ätit på förlossningen vid femtiden + nyponsoppa å glass kom upp å kom överallt nedanför sängen på den sidan + på sladdar å maskiner å Lars.. Sen efter det fick nå kräkpåsar som sen var mig tillhands också. Barnmorskan kom in å masserade/tröck på punkter på fötterna för att få bort illamåendet och det hjälpte så Lars fortsatte med detta och fick sitta på en stolskant i två timmar å trycka på mina fötter..
Vid den här tiden var klockan runt 21.00 och jag började känna av aningens krystvärkar och rätt snart efter det kom 3e skiftet barnmorska in (vi hade tre olika skift där, först de som jobbade dag, sen em. och sen natt) hon hade bara tänkt komma in och hälsa och berätta vem hon var å att det var hon som jobbade natt men jag sa det att det kändes som det var krystvärkar och hon frågade om hon skulle kolla hur öppen jag var (ingen hade kollat hur öppen jag var sen de tog hål på fosterhinnorna och detta var ca 6timmar sedan) så hon blev lite, eller väldigt paff när hon kände att jag var öppen 9cm.. Då fick hon väldigt bråttom å jag såg henne försvinna å på med plastförkläde, handskar å började snabbt förbereda förlossning.. Värkarna tilltog alltmer och vid 22 så var det riktiga värkar å när huvudet började titta ut så såg de små lockar i håret på Linnéa men jag kände bara smärta, den värsta smärtan var när huvudet skulle ut.. Och när huvudet var påväg ut så stog Lars själv vid mig och såg vad som skedde därnere medan barnmorskan stod en bit bort och grejjade med saker och sen vände väl hon sig om när hon hörde att jag började trycka på så då fick hon lite mer bråttom.. Sängen började krångla när hon skulle ställa om den så hon kunde stå mellan mina ben när det nu var så nära... Efter några krystvärkar till så lära barnmorskan tillkalla en undersköterska som skulle hjälpa till med grejjer och ta hand om mig och Linnéa.
Det tog alltså inte lång tid, klockan 22.37 tittade Linnéa ut och skrek efter bara ett par sekunder, ett skrik vi verkligen ville höra.. Och jag hörde Lars säga att hans ben började skaka och barnmorskan bad honom sätta sig ned, det var hans spänning som släppte litegrann och det kan jag förstå, han hade varit aktiv med mig sedan klockan 13.00 och det lär ju ta på hans krafter också. Jag fick Linnéa till mig på bröstet och det var en underbar känsla samtidigt som hon redan då var stark i nacken och tittade upp på mig.. 22.45 eller nå sånt kom moderkakan å de där ut och allt var helt och såg bra ut.
Sen började det roliga i vilken nummerordningen det är nu... Det var dags att bli sydd, men jag hade inte spruckit mycket alls sa barnmorskan men ändå var detta i klass med ballongen. Jag hade spruckit vid blygläpparna (rätt högt upp, som att man inte är känslig där ändå) samt lite nedåt men inte mycket alls. Det gick inte att slappna av så hon kunde sy, kanske inte så konstigt när man ligger där med benen isär och man har en person som sitter där och sticker en nål i ens underliv och man samtidigt ser henne upp nålen så tråden åker igenom och tråden såg ut att vara väldigt lång så jag såg ju det där.. Det blev Lars tur att hålla Linnéa så jag fick lustgas igen medan jag försökte ta det lugnt.. När detta äntligen var över så fick vi ca en timme över för oss själva med lite fika.. Även här hade Linnéa ammat för första gången och då gick det bra.
De kommer tillbaka å ökar på mitt dropp som jag har kvar och jag var inte lycklig över detta eftersom jag helst av allt ville ha bort detta som satt igång värkarna så jag blev orolig att de ville att det skulle bli mer sammandragningar men det skulle det inte bli.. De ökade droppet tillmaxhastighet och sa att det skulle gå fort, det kändes som en evighet... Sen fick jag heller inte bli av med PVK nålen utan den skulle man ha kvar till BB om man skulle behöva få något snabbt..
Upp och kissade och det gick bra med hjälp och stöd av Lars. Sen var det dags att lägga sig i sängen och få Linnéa hos sig igen medan Lars packade ihop våra saker och sen iväg till BB. Dit kom vi vid 02-tiden.
Första natten på BB gick väl rätt hyffsat, vi hamnade i en tvåbäddssal men var ensamma första natten, vi sov kanske mellan tre å halvåtta, Lars fick ha Linnéa hos sig från halv fem så jag kunde få slappna av när jag sov när jag ändå skulle upp på toa. Första dagen tror jag också gick rätt bra, men vi var ruskigt trötta och Linnéa hade fått en oroväckande nästäppa som hon fortfarande har lite då å då, hon får ingen luft alls genom näsan och det är riktigt otäckt.. Pga detta så blev det avstamp med amningen så barnmorskorna fanns väl tillhands när vi skulle försöka handmjölka å ge mat med sked.. Linnéa bajsar så det knakar i brallorna å beckenbajset som är alldeles grön/svart kom i stora lass. Första läkarundersökningen blev gjord första dan och det gick bra. Vi knusslar å försöker så gott det går att göra rent naveln med topps men inte så lätt på en liten som inte alls gillar det. På kvällen kom pappa förbi och fick se sitt lilla barnbarn.
Andra natten var inte alls rolig, nästäppan var som värst och tillslut fick hon nezeril näsdroppar var 6e timme för att få luft, samtidigt som vi var slutkörda och Linnéa gallskrek och jag grät... så fick vi även in ett till par i rummet.. Det var så skönt att kunna ringa på barnmorskorna så ofta man ville för de var så duktiga och förstående! Efter 03tiden fick vi sova igen litegrann och under dagen var hon lugn då hon kunde andas med hjälp av N-droppar + koksaltdroppar som vi använder fortfarande.. Audionomen kom förbi och skulle kolla hörseln, men det var absolut ingen hitt så hon fick komma tillbaka senare och då gick det bra och testet visade gott resultat. På kvällen kom Lars pappa + Heidi förbi och fick se sitt lilla barnbarn en sväng.
Tredje natten gick jättebra å vi fick sova hela natten bortsett från lite amning å blöjbyten. Läkarundersökning nr 2 efter 48timmar blev gjord och det gick bra det med.. Även prov blev gjorda, kommer inte ihåg vad de heter nu.. Sen kände vi oss redo att åka hem eftersom amningen fungerar jättebra med hjälp av en amningsnapp som ska hjälpa till att Linnéa suger ut bröstvårtorna (många får hjälp utav dessa som har plana bröstvårtor). Vi åkte hem vid 12tiden och hon sover å sover å äter å äter.
Nu i efterhand så känns det som jag/vi hade en jättebra, smidig, komplikationsfri förlossning och det var verkligen värt all möda fast det hade gärna fått gått smidigare med ballongen. Förlossningen gick bra och rätt fort, precis som vi hade önskat. Jag och Lars har pratat mycket om förlossningen och han var och är fortfarande delaktig i allt! Vi har pratat, skrattat över det roliga i förlossningen med kräkningar och hur bråttom barnmorskan fick. Lars finns även där när tårarna kommer och jag även för han, naturligt att våra tårar kommer efter det vi varit med om och hur våra liv förändras och när spänningar släpper och känslor och tankar virvlar runt i en.. Det är absolut värt att vilja föda flera barn sen, så kände jag inte just under förlossningen kan jag lova. Det var verkligen en positiv upplevelse och på strecket man ska kryssa mellan 1-10 hur man upplevde förlossningen så hamnar krysset nu på 10.